Misslyckad

Att inse att det inte går att jobba 70 tim på en vecka, att inte över 200 timmar på en månad, i flera månader, är normalt och att förstå att nu säger kroppen ifrån...det är inte lätt!

Det är kanske självklart för alla andra men det är långt ifrån det för den som sitter mitt i det. Arbetsmoral, vilja och jävlar anamma som också kan kallas envishet som övergår i dumhet är också en beskrivning. Det finns en spärr, men den kommer upptäckas snabbare av de runt omkring dig än av dig själv. Att kontrollen är tappad, att dunderkollen på detaljer, kvalitén i ditt arbete blir mindre och mindre och att du knappt vet bak eller fram på vad du gör..det märker du senare än alla runt omkring dig.

Orsak: det är ett misslyckande! Konstig tanke men av någon anledning så känner man det så just då. Varför fixar jag inte det här utan att gnälla, utan att mitt arbete blir påverkat..bara att bita ihop för det krävs av dig. Gör det du ska och var tyst, klaga inte..Ingen annan gör det åt dig om du lämnar nått, istället får du dubbelt upp nästa dag dyker upp i huvudet samtidigt som man inser att det tar aldrig slut. Spelar ingen roll om du sitter 12 timmar idag, du får göra det nästa dag också. Det tar aldrig slut!

Men igår sa kroppen stopp. Å nu blir det ändring...

Kanske kommer jag också kunna gå hem efter 8 normala arbetstimmar..