Usel på ensamhet

Jag är verkligen usel på att vara ensam.

Jag klarar max ett par timmar med TVns hjälp, sen börjar jag klättra på väggarna och springa runt i hopp om att få nått att göra. Hade jag bara haft en hobby som att sticka, samla frimärken eller pussla så lovar jag att det hade varit gjort i två veckor i sträck from nu, men saknar den typen av tendenser tyvärr. Så får byta det mot att jobba som en tok i två veckor. Nu har Jens varit borta i cirka 6 timmar och jag vet inte var jag ska ta vägen. För det första saknar jag honom redan som om han åkt och varit borta i flera år och för det andra så är det alldeles vidrigt att vara själv hemma. Förutom den tydliga psykfallstendenser som det ger mig så måste jag ändå säga att det är rätt underbar känsla att man fortfarande kan känna så här.

För att lösa problemet kom Nettan till räddning. Hon har lovat ta hand om mig i två veckor. Å jag lovar att hon kommer få att göra...vi startar med en middag om ett par timmar. Sen ska jag tvinga henne att på ett eller annat sätt träffa mig varje dag. Hon kommer bli tvångskommenderad "stand-in-pojkvän" när Jens är borta.